Kungsörnar, härsket fett och ljudet av manchesterbyxor.

1IMG_5343 (2)

Det var i början på mars och örnsäsongen började gå mot sitt slut.
Vintern hade varit helt galet bra med mycket snö, många minusgrader, massor av kungsörnar, en enda havsörn och korpar i överflöd.
Trots det ville jag inte riktigt ge upp ännu så jag bestämde mig för att ta en sista sittning.

Jag hade tagit för vana att alltid åka dit vid 01 på natten för att vara säker på att jag inte skulle sova över och missa alltihopa och inget undantag den här gången heller.
Sagt och gjort. Mitt i natten drog jag på mig skidorna och gled iväg över myrarna med pulkan på släp. Det var ca 2km till kojan och för det mesta var det en fröjd att ta sig dit i sällskap av mångubbens leende och pärlugglans sång som ekade över nejden. Mitt i ingenmansland blanda tomtar och troll. 3 örnkojan21jan

Det var ovanligt varmt denna natt med endast tre fyra minusgrader så svetten lackade när jag väl var framme. Det skulle hålla sig kring nollan under dagen med stor chans för snö vilket jag gillade då jag tycker det är vackert med bråkande kungsörnar i busväder. Inte blev de lika skygga heller så man vågade följa deras rörelser med kameran utan att skrämma bort dem.

Installerade mig i kojan och kröp ner förväntansfullt ner i sovsäcken. Jag var alltid lika uppspelt inför en sittning och hade svårt att somna men tillslut föll jag in drömmarnas värld om än en kort sådan. Vaknade med ett ryck långt innan gryningen då jag trodde mig höra vassa vingslag av korp men inte då. Utanför var det becksvart och jag skönjade inte ens det svaga stadsljuset från orten som låg flera mil därifrån. Att tända en liten lampa och läsa en bok kom inte på frågan då det var strängeligen förbjudet om man skulle råka lysa ut genom någon glugg. Vilket jag har som regel än idag då man aldrig kan vara säker om där råkar sitta en någon örn i en gran och invänta gryningen.

Lång länge och väl och funderade på allt och inget. Hade ingen aning om vad klockan var heller när jag plötsligt får höra ett svagt tassande utanför. Den skygga räven var här och snokade runt kojknuten. Jag hade aldrig sett den dagtid men sett spåren och hört den flera gånger tidigare då den passade på att äta av örnmaten i skydd av mörkret.

Satte mig upp och stirrade ut i ingenting. Letade fram termosen med kaffe och hällde upp i muggen genom att känna mig för. Som vanligt spillde jag på fingrarna med inte så farligt denna gång då jag börjat få in vanan efter ett antal hundra timmar i kojan.
Strax därefter kom så småningom ljuset sakta men säkert men inte mer än att man såg mörka konturer av myrtallarna och en del av åtelmaten som låg i snön.
Räven var redan borta och inte ett liv utanför.
Det var fruktansvärt varm i kojan så jag drog av mig ulltröjan och mössan. Slog en kik ut genom en av gluggarna och ta mig sjutton satt där inte en mörk skugga. Eller?
Jo, det gjorde det! Något rörde på sig där utanför och det gick inte att ta miste på den karaktäristiska formen av en kungsörn. Att fota nu var lönlöst så jag satt där och hoppades den skulle bli kvar så pass länge att jag i alla fall fick dokumentationsbilder ifall den hade ringar på fötterna som skulle läsas av.

Sakta men säkert ljusnade det och jag pressade kameran på högsta ISO-antalet och en slutartid på 1/20. Fokuserade manuellt så gott det gick. Må där bli något tänkte jag och brände av ett par bilder. Usel kvalité men det gick att se att örnen inte var ringmärkt men konstaterade att den var en adult.
7b pic1

Det tog en hiskelig tid för ljuset att orka upp denna morgon. Molnen låg tunga över grantopparna och det kom någon enstaka snöflinga ner dinglandes.
Kungsörnen satt kvar och jag fick tillslut skapliga bilder som var fullt godkända som dokumentering av individen som senare konstaterades hade varit på besök vid fleratlet tillfällen under vintern. En stund senare lyfte den och försvann och kort därefter hördes första kluckandet av korp.

Vingslagen från korp har alltid påmint mig om mina ungdoms dagar då det var populärt med manchesterjeans. Ett hårt vasst ljud och som inte gick att ta miste på. Kraxandet och kluckandet blandades och som på beställning landade ett tiotal på en och samma gång. Sen var det full fart och det hade börjat snöa ännu lite mer. Korpar i snöyra är också kul att fotografera.7 IMG

Framåt eftermiddagen hade det fortfarande inte dykt upp några fler örnar och jag förstod att säsongen verkligen var över för denna gång. Korparna frossade av nu av den upptinade maten och de var de enda som höll låda utanför.7 IMG_3386 (2)

Snöandet hade gått över till regn och det öste nu ner. Det rann från kojtaket och man såg hur det tidigare fina snötäcket började sjunka och bli så där tråkigt gråbrun.
Inne blev det som en ångbastu och allt blev rått och fuktigt. Började gruva mig för hemfärden då jag insåg att jag skulle bli dränkt i mina vinterkläder. Jag hade inte alls räknat med att behöva ta med regnstället så att säga.

Dagen gick så småningom till ända och jag packade ihop för hemfärd.
Stängde dörren till kojan och drog på mig skidor med pulkan på släp. Lite vemodigt tyckte jag allt medan jag stod där och tittade ut mot de myrar som jag skulle över. Tog ett par snedsteg upp över den skottade snövallen, tog sats med stavarna, gled fint ett par meter för att sedan falla som en fura rakt ner i blötsnön och där blev jag fast. Det hade under dagen bildats hård snöskare men efter regnet höll det inte längre för min vikt trots skidorna på. Jag kan inte ordet för själva naturfenomenet men jag kallar det för stöpsnö.
Om du någonsin har ramlat i djup snö med skidor på så förstår du hur hopplöst det kan vara att ta sig upp. Lägg till en ryggsäck på ca 20kg plus och en rem runt nacken med en pulka, som nu dessutom låg ovanpå halva kroppen då snöret var en aningens kort för såna här övningar. Därtill i ett mörkt dunkel med endast en liten pannlampa vars ljuskägla så gott som drunknade i regnandet.

Det var ett rent helsike att få av sig alla grejerna, än värre att ta sig upp på två ben.
Kröp runt så gått det gick och fick tag på alla prylarna för att åla mig tillbaka till kojan igen där jag fick fäste under fötterna.
Hur i skogen skulle jag fixa det här? Hur sjutton skulle jag ta mig här ifrån? Skulle jag krypa in i kojan igen och vänta på bättre före eller kanske till och med invänta våren?
Ringa efter hjälp men av vem och vad? Föret höll ju inte för något i vid det här laget. Möjligtvis en bandvagn men så drastiskt skulle det väl inte behöva bli?
Helikopter är ju kul att åka i och för sig men vart skulle den landa i så fall?

Nu gällde det att tänka till. Och tänka säkerhet först och främst.
Rotade fram mobilen ur ryggan och stoppade den i innerficka och drog åt dragkedjan. Nu var den på plats och lätt att komma åt i fall att. Den var avslagen för att spara på batterierna.
Drog upp pulkan över snövallen igen och lade i ryggsäcken däri. Kanske skulle skaren hålla om jag inte hade den på ryggen. Tog på mig skidorna och tog försiktiga steg uppöver vallen.
Jo, jag stod kvar men jag vågade knappt andas. Sakta sakta lade jag pulkaremmen över axlarna. Satte försiktigt ner stavarna och sköt på så varsamt jag bara kunde. Denna gång kom jag några meter längre för att åter igen sjunka rakt igenom och falla omkull ännu en gång men det här gången åt sidan.
Nu började frustrationen komma smygande och jag svor högt för mig själv. Återigen fick jag åla mig tillbaka för att komma på fast mark och nu hade det gått en hel timme åt att försöka ta mig ifrån kojan men inte kommit en enda meter. Jackan var nu genomblöt lika så överdragsbyxorna, vantar och mössa. Pjäxorna var även dem genomsura och jag började bli kall om fötterna.
Okej….. ett försök till sen ger jag upp och ringer 112. De fick väl hämta mig med båt eller nått.

Upp med alla grejer över snövallen igen men den här gången tog jag inte på mig skidorna utan satte fast dem på var sida av pulkan med ett snöre jag hade glömt att plocka ut ryggan tidigare. Hängde på mig ryggan igen, trädde på mig stavarna och lade hela mig på mage i pulkan. Nu bara måste det gå tänkte jag. Varsamt provade jag paddla lite med händerna i snön. Insåg direkt att det inte alls skulle fungera då pulkan sjönk för djupt och jag hamnade med ansiktet i snön. Men, om jag istället lade i ryggan först och med mig ovanpå så kanske.
Det var inte den ultimata lösningen då kamerautrustningen låg där i men vad göra?
Den var ju trots allt nerpackad i sina skydd så hade jag tur skulle de hålla.

Så ett sista försök och nu var goda råd dyra.
Lade mig så varsamt jag bara kunde över ryggan och än hörde jag ingenting krasas under mig.
Insåg att jag inte kunde ligga så långt fram då nosen på pulkan dök men om jag hasade ner en bit så lyfte den sig så pass att det fanns en chans att paddla sig fram med händerna.
Tittade på klockan, det hade nu gått en och halv timme.
Centimeter för centimeter rörde jag nu mig sakta framåt. Jag sjönk ideligen efter skaren brast men så pass lite att jag trots allt höll mig kvar och kunde ta mig ta tag med fötterna också och för skjuta på. Då och då höll skaren några meter för att brista igen men nu var jag i alla fall på väg även om det skulle ta sin lilla tid. Stanken från pulkan var nästan olidlig och hela jag var kletig av härsket kött.

När jag till slut nådde skogsbrynet var jag helt slutkörd. Hela kroppen skrek av smärta och jag var på bristningsgränsen att börja gråta. Fy attans vilket helvete det hade varit. Jag låg kvar på pulkan en bra stund bara för att hämta kraft nog att resa på mig och känna glädjen över att jag faktiskt lyckats trots allt att ta mig därifrån. På darrig ben fick stötta mig mot en björk för att ta mig upp i stående riktning och inte ramla. Stigen var rena rama isbanan. Tog tag i snöret på pulkan och började trippa mig fram de sista 40 metrarna. Svetten rann i rännilar på ryggen och ner i ansiktet men nu var räddningen nära och jag tänkte inte stanna för något, hur ont det än gjorde.

När jag äntligen kom fram slet jag av mig snöret och letade fram bilnycklarna.
Öppnade bilen, satt i nycklarna och vred om. Ljudet av en volvomotor har väl aldrig låtit så vackert i mina öron som denna gång. Jag kände djup tacksamhet att den hade startat trots att den stått så länge helt ensam där ute i vildmarken.
Kände i innerfickan efter mobilen och slog på den.
Det började plinga hej vilt då folk börjat fundera vart jag hade tagit vägen. Vi hade som vana att meddela oss när vi var framme vid bilen och eftersom det tog sån tid så hade folk börjat blivit oroliga.
Klockan var nu över tio på kvällen och jag hade stängt dörren på kojan strax före klockan 18.
Lite mer än fyra timmar hade det tagit mig vilket i normala fall tog 20-30 minuter.

Det var knappt så jag orkade lyfta in ryggan i baksätet och skidor och stavar kastade jag oförsiktigt in huller om buller via bakluckan. Pulkan gömde jag under granen där den hörde hemma.
Satte mig i bilen, drog på mig bilbältet och rattade ut på vägen för att köra de 7 långa milen hem. Hem till värmen och tryggheten. Och längtan till nästa säsong bland kungsörnar, härsket fett och ljudet av manchesterbyxor.  IMG_0294red

Annonser

En smygis i blåbärsriset.

Ja…. ibland sker det saker i naturen som ger en minne för livet och då menar jag händelser av det lite mer ovanliga hållet. Något annorlunda som jag förmodligen aldrig kommer att få vara med om igen men som jag gärna delar med mig av. Det är just såna här tillfällen som ger mig enorm tillfredsställelse och gör att jag fortsätter mina äventyr i skog och mark. När naturen bjuder på det där lilla extra.

Det var i mitten på april 2012 och jag hade satt upp ett tillfälligt tyggömsle vid tjäderspelen och jag var mycket osäker på om jag placerat det rätt. Själva spelområdet var stort ca 1½ hektar och det var många tuppar som spelade både här och där så bara det var en utmaning i sig. Men jag valde ut en plats som jag trodde skulle ge resultat.

Tyggömslet var pyttelitet. Ett enmanstält i storleken 180 x 70 så det fanns inte mycket svängrum vill jag lova. Själva luckan var på långsidan så jag fick vrida mig och sträcka ut benen igenom tältet och lägga på ett extra camonät över fötterna som stack ut men det funkade bra det med. Hade en tall som ryggstöd också så jag satt bra där jag satt.

Under morgontimmarna efter en bekväm natt krånglade jag mig tillrätta i tältet. Fick upp stativet med nöd och näppe och mekade fast kameran och inväntade med spänning på att spelet skulle börja.

Och det gjorde det. Med råge. Överallt runt omkring var det full aktion men själv såg jag absolut ingenting. Då och då skymtade jag ett huvud på en av tupparna men det försvann snabbare innan jag hann fokusera.
Först blev jag frustrerad och sur. Jag kunde lika gärna ha satt mig vid en sjö och väntat på delfiner skulle simma förbi.
Men…. nu var det som det var och jag lade ner hela projektet. Tog istället fram termosen med iskallt kaffe och påsen med frysta ost och skinkmackor och åt frukost.

Efter en stund blev jag trots allt på bättre humör och lyssnade på alla ljuden istället. Solen började skönjas bland träden och det värmde gott. Pinknödig som bara den funderade jag allvarligt på att smyga ut till nån av enbuskarna som ändå skymde sikten för mig då jag plötsligt fick höra nått som prasslade i blåbärsriset till höger om mig. Försiktiga smygande steg. Ett i taget.
Där kom den lille spjuvern. En liten ungtupp som försökte göra sig så osynlig som möjligt för att inte bli upptäckt av de stora drakarna. Platt som en pannkaka med huvudet nersänkt smög den upp och ställde sig bredvid tältet. Tittade upp för att se om någon såg honom. Tog några steg till och hoppade upp på mina ben som stack ut. Där satt han. Och där satt jag. Med kameran liggandes i ryggan.

Försiktigt försiktigt sträckte jag mig efter ryggan och fick slutligen tag på kameran. I slowmotion fick jag något svart i sökaren och försökte fokusera. Men inte då. Lilltuppen var  helt enkelt för nära. Där satt jag nu med en tupp ståendes på mina egna ben och jag hade inte en chans att få bild då inte ens mobilen funkade och hade dött under den kalla natten.

Lilltuppen hukade sig igen och klev av benen. Tog några hasande steg och stannade. Tittade rakt in i tältet på mig och sa nått i stil med ” Du säger väl inget nu va?!” och kilade vidare.
Jag höll nu bokstavligen på att kissa på mig så full i skratt blev jag. Jag fann situationen så komisk att jag kunde knappt hålla mig längre. Tillslut gick det bara inte längre och jag ålade mig ut och satte mig bland buskarna. Tänkte att nu har jag förstört allt vad tjäderspel heter. Lättad ålade jag mig tillbaka och kröp in. Konstigt nog hade jag inte hört någon tupp flyga även trots allt och när jag väl lyckades sätta mig tillrätta igen kom där plötslig en drake gående. Lite avvaktande och konfunderad över vad det va han såg men han stod där som en staty länge och väl. Tillslut fick jag även ett par bilder och det gjorde att hela denna märkliga morgon fick ett bra avslut.
img_7617

 

Den farliga skogen

Blir du aldrig rädd brukar de flesta fråga när de får höra om mina upptäcktsfärder i naturen. Och vad svara man på det egentligen?
Nej, jag är inte rädd för skogen och inte naturen i sig heller men visst sjutton har jag blivit skrämd några gånger. Rejält också vill jag påstå men inte mer än att jag fortfarande älskar att vistas där oavsett mina mål.
Skogen för mig är källan för rekreation och återhämtning. Det är där jag trivs som allra bäst. Där ingen vet vart jag är och ingen mobil i världen kan nå mig. Det är bara jag tillsammans med skogens alla väsen och som håller mig sällskap. Böljande vita små snögubbar som glittrar ikapp med månskenet ute på den snötäckta myren. Långa krokiga fingrar som sliter och drar i mina kläder när jag försöker ta mig fram i dold av mörkret.
För det mesta är det alldeles underbart att vistas i naturen oavsett tid på dygnet. Jag är inte mörkrädd och har nog aldrig varit heller vad jag minns. Det finns enligt mig ingenting att vara rädd för även om man ska vara på det klara med att man ska ha stor respekt för moder jord och hennes både egenskaper och förmågor.

Klockan var nog kring 01 på natten när jag drog på mig skidorna för att åka ut till gömslet som låg ca 2km ute på en myr. Med full last på pulkan plus en ryggsäck som vägde nånstans åt 20kg hållet gled jag sakta in i skogsbrynet. Det hade börjat snöa och stormade kraftigt och tanken slog mig att det kanske inte var det allra smartaste draget att bege sig ut men det var inte långt innan jag skulle komma ut på själva myren så jag fortsatte min färd. Blåsten tog i som bara den och granarna vajade hårt i vinden. Jag hörde ingenting mer än det ljud som bokstavligen ven mellan träden. Av den lilla ljuskägla till pannlampa drunknade i mörkret innan den ens nådde ner till marken. Det gick tungt och pulkan fastnade då och då på nån uppstickande stubbe ur snön. Jag slet och drog medan svetten började rinna jäms med ryggraden och jag svor långa ramsor som jag inte tänker nämna här.
I samma sekund som pulkan lossnade, tog ett skutt framåt medan jag själv for huvudstupa ner platt på magen hörde jag ett enormt brak. Det blev först tyst i en hundradels sekund för att i nästa ögonblick skapa ett öronbedövande dån som jag inte kunde för allt i världen begripa vad det va som lät. I nästa sekund låg jag begravd under en gran med grenar som höll mig fast i ett järngrepp.
Jag vet inte hur länge det dröjde innan jag lyckades så småningom ta mig ur situationen men jag är evigt tacksam för dem som vakade över mig denna natt. Både jag och utrustningen var hela och jag tog mig ända fram till gömslet tillslut där jag gjorde upp värme, la mig på britsen och somnade en stund innan jag vaknade i gryningen som bjöd på spektakulär scener med flera kungsörnar på besök. trefight_redigerad-1
Oftast är det min egen fantasi som kan spela mig ett spratt men har man lärt sig hur skogens alla innevånare låter så brukar man komma till sans rätt snart och istället njuta av upplevelsen man får vara med om. Som när pärlugglan följer en på den nattliga färden, råbocken skäller på en för att man är på hans revir och går eller när tystnaden i sig står för den ljuva musiken. Man hör när snöflingorna faller, skidorna som glider lätt medan den ståtliga furun viskar mitt namn.

Det var januari och jag var på väg mot ett annat gömsle mitt i ingenmansland. Min bil hade frusit ihop men envis som jag är blev det en istället nattlig promenad på ca 13km och jag hade tagit med mig den unga labradortiken som sällskap. Jag visste att det skulle ta många timmar innan vi var framme men det fick ta den tiden och jag hade extra fika med som vi delade på under färden. De sista 5 kilometerna gick uppför en relativt oplogad skogsbilväg och det bet på i låren och ryggen började göra sig påmind av ryggsäckens tunga vikt. Snön började falla och de ynka bilspåren jag gick i försvann ganska så snart.
Plötsligt lyser hela atmosfären upp i ett bländande sken och en timmerbil kommer emot oss på den ytterst smala vägen. Snabbt som ögat kastar jag mig och tiken ner i diket medan tradaren med full last dundrar förbi. Jag hann få ögonkontakt med föraren som såg alldeles chockad ut över att se oss liggandes där i en hög. Han fick stopp på ekipaget och hoppade ur i all hast och frågade om vi var okej. Vilket vi även var och inga skador skedda. Han undrade förstås vad vi gjorde där mitt i natten och jag förklarade lite svävande om mitt planerade äventyr. Han ruskade på huvudet och konstaterade att jag var lite galen men det är jag ju också så jag tog inte illa upp. Han gav mig beröm att jag och tiken trots allt lyste upp som en julgran med alla reflexer vi hade på oss.
Vi var alla på gott humör och fortsatte våra vägar åt motsatt riktning.img_4010
Nu började skogen tätna och jag vek av in på den stig som ledde till kojan. Tiken var nu bra trött och sliten och även jag började känna av den långa promenaden på 7 timmar för att vara exakt.
Plötsligt hördes ett ljud som fick oss båda att tvärstanna. Va sjutton va det?
Där kom det igen….. Blodet frös bokstavligen till is…… Alla mina sinnen förstärktes och jag stirrade åt det håll ljudet kom….. Va ända in i skogen är det som låter???
Nu ökade ljudet i styrka och kom allt närmare. Jag kopplade tiken och tog några steg in i skogen och gömde mig bakom en tall… Ingenting hördes….bara det där märkliga ljudet av och till….. ett ljud jag inte kan förklara om man aldrig hört det förut…. men jag lovar att fantasin satte fart och jag gick igenom hela registret att vilda fåglarnas och djurens läten….men jag fick inte ihop det till något vettigt….
Men så i ögonvrån fick jag se en skugga röra sig strax intill den lilla öppningen i skogsbrynet. Men va i all sin dar är det för nått??? Skuggan stannade och lät igen….. NU var jag verkligen fundersam på vad det var. Jag hade aldrig i hela mitt liv varken sett en skugga av denna märkliga varelse, än mindre hört något låta så där. Som ett rytande lejon ungefär men i mindre skala? I Sverige?
Då såg jag….. Lodjurshannen. I all sin prakt ta långa tysta kliv över snön samtidigt som den lockade på sin hona som också svarade en bit längre bort. Ja jädrar i min lilla låda säger jag bara. Vilken upplevelse! Medan hjärtat i halsgropen försvann började jag istället le med hela ansiktet och böjde mig ner för att klappa om tiken som verkade lika lättad som mig. De sista hundra metrarna gick snabbt och väl inne i värmen somnade tiken på stört medan jag låg där och kunde inte sluta le åt denna fantastiska svenska natur och vad den bjuder på när man minst anar.
img_9491
(lodjur fotat i hägn)

Det var i mitten på april och jag hade krupit in i gömsletältet redan vid kl 20 för att invänta morgondagens tjäderspel. Jag hade haft turen att placera gömslet på ett perfekt ställe och hade spelande tuppar precis utanför på armlängds avstånd. Det var vår och skogens alla fåglar gjorde allt för att hålla mig vaken vilket de också lyckades med. Sparvugglans entoniga läte blandades med nattsjungande trastar och storlommen som anlänt vid tjärnen en bit bort. Det var fortfarande relativt ljust och till min stora glädje hörde jag hur de stora drakarna var på ingång och landade med tunga brak i någon av de tallar de valt ut som sina sovplatser. Då och då kunde man höra deras karaktäristiska rapande. Genom en glugg i tältet kunde jag ana en begynnande måne kika fram och åter igen skulle temperaturen sjunka under nollan. Jag var ensam och hade dragit upp dragkedjan på sovsäcken så att endast näsan stack ut. Nu var det bara att försöka slumra en stund innan det var dags för skådespelet som började redan vid halv 3 draget.
Jag slumrade till men någonstans långt där borta hör jag en bil som sakta kör på skogsbilvägen och plötsligt är jag klarvaken! Lyssnar spänt om bilen svänger av eller fortsätter en annan väg. Fasen också….. den rullar åt mitt håll! Måtte den passera, vända vid vändplatsen och köra tillbaka den väg den kom ifrån…. Men nej…..
Nu ökar min puls med många grader…..
Jag hör hur bilden stannar och parkerar bredvid min egen. Någon kliver ur och stänger dörren…. Steg som sakta går fram och tillbaka och som efter en stund närmar sig stigen som leder mot mitt tält. Hjärtat slår så högt att det känns som om det är på väg att hoppa ur bröstet på mig. Finns det något jag tycker är obehagligt så är det andra människor i min skog. Där jag känner mig som mest trygg och säker raseras nu med jordens hastighet. Jag är inte längre ensam. Det är någon till där ute…. Vet personen om mig? Och vad tänker den göra? Många tankar far igenom huvudet medan jag tyst smyger ner ena armen ner i ryggan och letar på fällkniven…
Vad sjutton gör människan där ute så sent? Och varför?
Stegen har nu smugit in på den mossiga stigen och jag hör hur det frasar i blåbärsriset… steg för steg….sen blir det tyst….. alldeles för tyst…. jag håller andan….. Slagugglan hoar ett par gånger…. det är allt….
Plötsligt hör jag hur någon släpper en rejäl brakare och samtidigt ställer sig  och pinkar…. Det skvalar en längre tid och brakarna avlöser varandra….
Själv ligger jag och har fullt sjå att hålla mig för skratt…
Tillslut hör jag hur någon drag upp gylfen….harklar sig lite högt och vänder och går tillbaka till bilen… startar och åker därifrån….
Jag kan säga att jag sov inte en blund den natten av ren lättnad av att inte blivit avslöjad. Att jag slapp oväntat besök och vad det nu hade kunnat lett till. Fy bubblan säger jag bara.
Men allt det obehaget försvann när jag hörde första klunket av en tjädertupp. När fler tuppar föll in i kören och det började ljusna så pass att jag även kunde se och fotografera dem. Ljuvliga natur där jag trivs som alla bäst. Ensam! I den farliga skogen…
img_7386

Skogsdrakarnas kamp

Jag vet inte riktigt vad klockan var när jag kröp in i gömslet inför natten men skulle gissa att den var kring 20-tiden.
Redan innan jag hade hunnit dra upp dragkedjan på sovsäcken hörde jag den första inflygningen. Sen kom där ytterligare en till och en till efter det. Inom loppet av en halvtimme hade jag noterat 10-talet tuppar som alla hade landat i varsin topp. Då och då hördes de karaktäristiska rapningarna men som sedan tystnade i takt med det sista ljuset som försvann över horisonten.

Genom en liten reva i tältduken, som jag glömt och laga, stirrade jag ut på månen som nästan var full och undrade samtidigt över hur morgondagens spel skulle arta sig. Hade jag lyckats placera gömslet på ett bra ställe den här gången? Det var ju den fjärde gången som jag flyttat gömslet och nu hoppades på. Inte det mest idealiska för en annan kanske som nu låg på en sank och blöt myr och gungade.  För att inte sjunka allt för djupt och bli genomblöt hade jag lagt ut en stor vaxduk som jag inhandlat på metervara och uppe på den en balkongmatta som extra skydd. Det fungerade förvånansvärt bra och det höll sig torrt hela vistelsen.
I år var det ingen ordning alls på tupparna. Den ledartupp som jag tidigare kunnat lita på fanns förmodligen inte kvar i livet längre. Han hade alltid en och samma ställe som han höll till vid och där hönorna samlades i flock runt om. Men som sagt. Inte i år. Spelplanen hade förflyttats ca 200 meter och koncentrationen låg nu mitt ute på en myr.

Där låg jag nu förväntansfull inför morgondagen. Ett litet prassel ilade förbi gömslet och försvann. Gissar att den var en skogsmus på nattligt äventyr.
Jag drog upp sovsäcken över huvudet och knöt ihop snöret så bara näsan stack ut. Jag kände att det åter igen skulle bli en kall natt med flera minusgrader. Det var dock väldigt bekvämt med den naturlig vattensängen jag låg i och jag var påpälsad med både ulltröja, ullsockor och ullmössa så jag skulle då inte frysa.

Sov som en stock och vaknade inte fören det började ljusna vid halv 5-draget. Några tuppar hade redan börjat spela om än utom synhåll. Ålade mig ur den varma sovsäcken och satte mig upp på campingstolen. Lindade sovsäcken runt benen och plockade upp kameran ur ryggsäcken. Upptäckte att motljusskyddet hade trillat av men skruvade fast det igen och satte kameran på stativet. Skulle dricka lite vatten men det gick inte alls det. Det hade frusit till is under natten så jag plockade istället fram termosen och hoppades att kaffet i alla fall skulle vara någorlunda varmt fortfarande. Det var det om än mer åt det kalla hållet. Tog fram smörgåsarna och konstaterade att även skinkan och osten var fryst. Lika så mjukosten på tub så det fick bli ett par ofrysta riskakor utan pålägg till frukost.

Medan jag satt där tuggade kom den första tuppen inom synhåll. Jag kastade iväg den torra riskakan och spillde ur hälften av kaffet men jag brydde mig mindre för nu skulle här fotas! Ljuset var så där magiskt blåtonat med frost som glittrade i gräset, precis som jag ville ha det. Riktade kameran mot tuppen som stod så innerligt vackert på en frostig tuva. Tryckte på knappen men inget hände. Kameran ville inte fokusera. Den zoomade ut och in men inte då…. Fa…F…n!! Tuppen vankade av och an, en till tupp dök upp och även ett par hönor ilade förbi i all hast. Men inte en enda bild jag fick.
Men hur är det möjligt tänkte jag medan jag såg min chans försvinna in i slyn.
Jag svor en lång ramsa som jag inte tänker upprepa här.
Tog av kameran från stativet och upptäckte att mellan linsen och uv-filtret hade det bildats jättefina iskristaller. Som ett eget inramat litet konstverk. Men det var inte det jag ville se just i detta läge vill jag lova.
Plockade av filtret och skruvade på motljusskyddet igen. Riktade kameran mot ljuset och hoppades att solen så småningom skulle värma upp linsen. Verkligen inte det idealiska men vad göra i en krissituation.
Till min stora glädje försvann iskristallerna sakta men säkert. Att torka av linsen med toapapper kändes liksom inte aktuellt.

Till min stora glädje såg jag även hur tupparna nu hade begett sig fram till min fotokompis och naturfotografen Niclas Ahlberg som jag hade bjudet med och som satt i sitt eget gömsle lite längre bort bredvid myren. Det smattrade på rätt bra från hans kamera och jag blev uppriktigt jätteglad över att han äntligen skulle få vara med om ett riktigt fint tjäderspel och få bilder dessutom.

Allt som allt kunde vi räkna 15 spelande tuppar och ett gäng hönor. Det var verkligen full fart på spelet även om de då och då tog korta pauser för att sedan eskalera i rejäla kraftmätningar om vem som skulle få betäcka hönorna.

Det frasade plötsligt i riset bakom gömslet och ut kom en höna. Därefter en till och bakom dem kom en ungtupp hack i häl. Det gillades inte av en av kandidaterna till ledartupp och som kom flygande och landade med kraftiga vingslag och en tung duns. Sen var det full action. De hamnade alldeles för nära där jag satt och jag hade fullt sjå att försöka få med fåglarna i bild trots att jag dragit ner brännvidden till 70mm. Helt galet men förbaskat roligt.
IMG_4431
Närgången och kaxig ungtupp.

Morgonen på myren blev helt makalös fantastisk. Jag har i många år följt denna spelplats men jag har nog aldrig varit med om sådan action som nu. Tidigare har det funnits en stationär ledartupp och som alla andra tuppar inte gav sig på i första hand. Han fick alltid sista ordet och hönorna stod på kö för att få honom som partner.
Tyvärr tror jag att den tuppen numera har vandrat vidare och det var därför som det var sådan oordning och ibland lite kaos i ledet. Själva spelplatsen hade även den förflyttat sig ca 200 meter med koncentrationen ute på en myr. Vilket egentligen är en idealisk spelplan för orre.
Mycket får man få vara med om i naturen och vem har sagt att den alltid ska följa reglerna.

Avslutar denna blogg med lite bilder från de stora skogdrakarnas kamp.

IMG_4370
Hönorna är minst lika vackra de!

IMG_4248
Ledarkandidat med damer!

IMG_2386
Tupp i motljus med ångande andedräkt.

IMG_0576
Spelande tupp i skogsbrynet. 

Glöm inte kolla in Niclas Ahlbergs fina blogginlägg också. Klicka här

Någonstans i den djupaste dala-skogen…

… håller jag till för det mesta.

Finns det något mer ljuvligt än en gammal skog där ljusets strålar försiktigt strilar mellan grenverket efter ett stilla vårregn? Där dofterna överträffar den dyraste parfym som går att köpa, porlande bäckar som glänser i guld och miljoner regndroppar som glittrar likt diamanter i långa rader.
Nej, inte om du frågar mig. Det är här jag mår som bäst, hämtar nya krafter och smyger omkring bland de vilda djuren och fåglarnas territorium.

Jag är skogsrået som går mina egna vägar. Knäppgöken som sover bland tomtar och troll. Naturromantikernas naturmupp.

Kalla mig vad du vill men du är hjärtligt välkommen att ta del av min värld.

IMG_8166