Kungsörnar, härsket fett och ljudet av manchesterbyxor.

1IMG_5343 (2)

Det var i början på mars och örnsäsongen började gå mot sitt slut.
Vintern hade varit helt galet bra med mycket snö, många minusgrader, massor av kungsörnar, en enda havsörn och korpar i överflöd.
Trots det ville jag inte riktigt ge upp ännu så jag bestämde mig för att ta en sista sittning.

Jag hade tagit för vana att alltid åka dit vid 01 på natten för att vara säker på att jag inte skulle sova över och missa alltihopa och inget undantag den här gången heller.
Sagt och gjort. Mitt i natten drog jag på mig skidorna och gled iväg över myrarna med pulkan på släp. Det var ca 2km till kojan och för det mesta var det en fröjd att ta sig dit i sällskap av mångubbens leende och pärlugglans sång som ekade över nejden. Mitt i ingenmansland blanda tomtar och troll. 3 örnkojan21jan

Det var ovanligt varmt denna natt med endast tre fyra minusgrader så svetten lackade när jag väl var framme. Det skulle hålla sig kring nollan under dagen med stor chans för snö vilket jag gillade då jag tycker det är vackert med bråkande kungsörnar i busväder. Inte blev de lika skygga heller så man vågade följa deras rörelser med kameran utan att skrämma bort dem.

Installerade mig i kojan och kröp ner förväntansfullt ner i sovsäcken. Jag var alltid lika uppspelt inför en sittning och hade svårt att somna men tillslut föll jag in drömmarnas värld om än en kort sådan. Vaknade med ett ryck långt innan gryningen då jag trodde mig höra vassa vingslag av korp men inte då. Utanför var det becksvart och jag skönjade inte ens det svaga stadsljuset från orten som låg flera mil därifrån. Att tända en liten lampa och läsa en bok kom inte på frågan då det var strängeligen förbjudet om man skulle råka lysa ut genom någon glugg. Vilket jag har som regel än idag då man aldrig kan vara säker om där råkar sitta en någon örn i en gran och invänta gryningen.

Lång länge och väl och funderade på allt och inget. Hade ingen aning om vad klockan var heller när jag plötsligt får höra ett svagt tassande utanför. Den skygga räven var här och snokade runt kojknuten. Jag hade aldrig sett den dagtid men sett spåren och hört den flera gånger tidigare då den passade på att äta av örnmaten i skydd av mörkret.

Satte mig upp och stirrade ut i ingenting. Letade fram termosen med kaffe och hällde upp i muggen genom att känna mig för. Som vanligt spillde jag på fingrarna med inte så farligt denna gång då jag börjat få in vanan efter ett antal hundra timmar i kojan.
Strax därefter kom så småningom ljuset sakta men säkert men inte mer än att man såg mörka konturer av myrtallarna och en del av åtelmaten som låg i snön.
Räven var redan borta och inte ett liv utanför.
Det var fruktansvärt varm i kojan så jag drog av mig ulltröjan och mössan. Slog en kik ut genom en av gluggarna och ta mig sjutton satt där inte en mörk skugga. Eller?
Jo, det gjorde det! Något rörde på sig där utanför och det gick inte att ta miste på den karaktäristiska formen av en kungsörn. Att fota nu var lönlöst så jag satt där och hoppades den skulle bli kvar så pass länge att jag i alla fall fick dokumentationsbilder ifall den hade ringar på fötterna som skulle läsas av.

Sakta men säkert ljusnade det och jag pressade kameran på högsta ISO-antalet och en slutartid på 1/20. Fokuserade manuellt så gott det gick. Må där bli något tänkte jag och brände av ett par bilder. Usel kvalité men det gick att se att örnen inte var ringmärkt men konstaterade att den var en adult.
7b pic1

Det tog en hiskelig tid för ljuset att orka upp denna morgon. Molnen låg tunga över grantopparna och det kom någon enstaka snöflinga ner dinglandes.
Kungsörnen satt kvar och jag fick tillslut skapliga bilder som var fullt godkända som dokumentering av individen som senare konstaterades hade varit på besök vid fleratlet tillfällen under vintern. En stund senare lyfte den och försvann och kort därefter hördes första kluckandet av korp.

Vingslagen från korp har alltid påmint mig om mina ungdoms dagar då det var populärt med manchesterjeans. Ett hårt vasst ljud och som inte gick att ta miste på. Kraxandet och kluckandet blandades och som på beställning landade ett tiotal på en och samma gång. Sen var det full fart och det hade börjat snöa ännu lite mer. Korpar i snöyra är också kul att fotografera.7 IMG

Framåt eftermiddagen hade det fortfarande inte dykt upp några fler örnar och jag förstod att säsongen verkligen var över för denna gång. Korparna frossade av nu av den upptinade maten och de var de enda som höll låda utanför.7 IMG_3386 (2)

Snöandet hade gått över till regn och det öste nu ner. Det rann från kojtaket och man såg hur det tidigare fina snötäcket började sjunka och bli så där tråkigt gråbrun.
Inne blev det som en ångbastu och allt blev rått och fuktigt. Började gruva mig för hemfärden då jag insåg att jag skulle bli dränkt i mina vinterkläder. Jag hade inte alls räknat med att behöva ta med regnstället så att säga.

Dagen gick så småningom till ända och jag packade ihop för hemfärd.
Stängde dörren till kojan och drog på mig skidor med pulkan på släp. Lite vemodigt tyckte jag allt medan jag stod där och tittade ut mot de myrar som jag skulle över. Tog ett par snedsteg upp över den skottade snövallen, tog sats med stavarna, gled fint ett par meter för att sedan falla som en fura rakt ner i blötsnön och där blev jag fast. Det hade under dagen bildats hård snöskare men efter regnet höll det inte längre för min vikt trots skidorna på. Jag kan inte ordet för själva naturfenomenet men jag kallar det för stöpsnö.
Om du någonsin har ramlat i djup snö med skidor på så förstår du hur hopplöst det kan vara att ta sig upp. Lägg till en ryggsäck på ca 20kg plus och en rem runt nacken med en pulka, som nu dessutom låg ovanpå halva kroppen då snöret var en aningens kort för såna här övningar. Därtill i ett mörkt dunkel med endast en liten pannlampa vars ljuskägla så gott som drunknade i regnandet.

Det var ett rent helsike att få av sig alla grejerna, än värre att ta sig upp på två ben.
Kröp runt så gått det gick och fick tag på alla prylarna för att åla mig tillbaka till kojan igen där jag fick fäste under fötterna.
Hur i skogen skulle jag fixa det här? Hur sjutton skulle jag ta mig här ifrån? Skulle jag krypa in i kojan igen och vänta på bättre före eller kanske till och med invänta våren?
Ringa efter hjälp men av vem och vad? Föret höll ju inte för något i vid det här laget. Möjligtvis en bandvagn men så drastiskt skulle det väl inte behöva bli?
Helikopter är ju kul att åka i och för sig men vart skulle den landa i så fall?

Nu gällde det att tänka till. Och tänka säkerhet först och främst.
Rotade fram mobilen ur ryggan och stoppade den i innerficka och drog åt dragkedjan. Nu var den på plats och lätt att komma åt i fall att. Den var avslagen för att spara på batterierna.
Drog upp pulkan över snövallen igen och lade i ryggsäcken däri. Kanske skulle skaren hålla om jag inte hade den på ryggen. Tog på mig skidorna och tog försiktiga steg uppöver vallen.
Jo, jag stod kvar men jag vågade knappt andas. Sakta sakta lade jag pulkaremmen över axlarna. Satte försiktigt ner stavarna och sköt på så varsamt jag bara kunde. Denna gång kom jag några meter längre för att åter igen sjunka rakt igenom och falla omkull ännu en gång men det här gången åt sidan.
Nu började frustrationen komma smygande och jag svor högt för mig själv. Återigen fick jag åla mig tillbaka för att komma på fast mark och nu hade det gått en hel timme åt att försöka ta mig ifrån kojan men inte kommit en enda meter. Jackan var nu genomblöt lika så överdragsbyxorna, vantar och mössa. Pjäxorna var även dem genomsura och jag började bli kall om fötterna.
Okej….. ett försök till sen ger jag upp och ringer 112. De fick väl hämta mig med båt eller nått.

Upp med alla grejer över snövallen igen men den här gången tog jag inte på mig skidorna utan satte fast dem på var sida av pulkan med ett snöre jag hade glömt att plocka ut ryggan tidigare. Hängde på mig ryggan igen, trädde på mig stavarna och lade hela mig på mage i pulkan. Nu bara måste det gå tänkte jag. Varsamt provade jag paddla lite med händerna i snön. Insåg direkt att det inte alls skulle fungera då pulkan sjönk för djupt och jag hamnade med ansiktet i snön. Men, om jag istället lade i ryggan först och med mig ovanpå så kanske.
Det var inte den ultimata lösningen då kamerautrustningen låg där i men vad göra?
Den var ju trots allt nerpackad i sina skydd så hade jag tur skulle de hålla.

Så ett sista försök och nu var goda råd dyra.
Lade mig så varsamt jag bara kunde över ryggan och än hörde jag ingenting krasas under mig.
Insåg att jag inte kunde ligga så långt fram då nosen på pulkan dök men om jag hasade ner en bit så lyfte den sig så pass att det fanns en chans att paddla sig fram med händerna.
Tittade på klockan, det hade nu gått en och halv timme.
Centimeter för centimeter rörde jag nu mig sakta framåt. Jag sjönk ideligen efter skaren brast men så pass lite att jag trots allt höll mig kvar och kunde ta mig ta tag med fötterna också och för skjuta på. Då och då höll skaren några meter för att brista igen men nu var jag i alla fall på väg även om det skulle ta sin lilla tid. Stanken från pulkan var nästan olidlig och hela jag var kletig av härsket kött.

När jag till slut nådde skogsbrynet var jag helt slutkörd. Hela kroppen skrek av smärta och jag var på bristningsgränsen att börja gråta. Fy attans vilket helvete det hade varit. Jag låg kvar på pulkan en bra stund bara för att hämta kraft nog att resa på mig och känna glädjen över att jag faktiskt lyckats trots allt att ta mig därifrån. På darrig ben fick stötta mig mot en björk för att ta mig upp i stående riktning och inte ramla. Stigen var rena rama isbanan. Tog tag i snöret på pulkan och började trippa mig fram de sista 40 metrarna. Svetten rann i rännilar på ryggen och ner i ansiktet men nu var räddningen nära och jag tänkte inte stanna för något, hur ont det än gjorde.

När jag äntligen kom fram slet jag av mig snöret och letade fram bilnycklarna.
Öppnade bilen, satt i nycklarna och vred om. Ljudet av en volvomotor har väl aldrig låtit så vackert i mina öron som denna gång. Jag kände djup tacksamhet att den hade startat trots att den stått så länge helt ensam där ute i vildmarken.
Kände i innerfickan efter mobilen och slog på den.
Det började plinga hej vilt då folk börjat fundera vart jag hade tagit vägen. Vi hade som vana att meddela oss när vi var framme vid bilen och eftersom det tog sån tid så hade folk börjat blivit oroliga.
Klockan var nu över tio på kvällen och jag hade stängt dörren på kojan strax före klockan 18.
Lite mer än fyra timmar hade det tagit mig vilket i normala fall tog 20-30 minuter.

Det var knappt så jag orkade lyfta in ryggan i baksätet och skidor och stavar kastade jag oförsiktigt in huller om buller via bakluckan. Pulkan gömde jag under granen där den hörde hemma.
Satte mig i bilen, drog på mig bilbältet och rattade ut på vägen för att köra de 7 långa milen hem. Hem till värmen och tryggheten. Och längtan till nästa säsong bland kungsörnar, härsket fett och ljudet av manchesterbyxor.  IMG_0294red

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s